några ord

 

Sommaren 2019. Vilken jefla sommar. 

Med en snärjande ångest som ettrigt höll i sig till mitten av juli, och som därefter övergick i någon annan form av bedövning. 

Jag har inte gjort mycket denna somma, ja, förutom jobbat då. Och det är inte så bara det, förstås. 

Men en del av mig är helvetes besviken. På hur det blev och hur det inte blev och hur jag verkligen inte prioriterat fina utekvällar, häng med kompisar eller ens kaffekoppar i sällskap av någon trevlig människa. 

Jag har bara prioriterat att ta mig från dag till dag, ensamhet, att tanka tystnad och kramar av sambon. Dimmigt trött, k o n s t a n t. Vilken jäkla sommar alltså. Bra att den börjar vara slut, ändå. Dock har den i vanlig ordning gett mig ovärderlig arbetserfarenhet och annan allmän livserfarenhet. 

Jag avskyr dessutom att hösten är så oklar. Jag är så oförskämt d å l i g på att ej ha en plan för den närmaste framtiden. Att det i mitt huvud måste va sådant kaos. När jag med logik vet att allt är lugnt, allt ordnar sig. På riktigt. 

Att jag inte bara får fortsätta studera så som jag har gjort hittillls varje höst av mitt 24 åriga liv, typ. Minus några år där i början då man ej höll till i skolan dock. Men jao. 

Och ja, ratata ska visst stänga. 

Tack och adjö. 

13.08.2019 kl. 21:16

Spring tills pulsen dunkar högre än allt annat.

 

Att börja på ett nytt jobb kan vara lite som en överhängande dödsdom för en presterare. 

 

Man vill vara duktig, pigg, trygg, trevlig, alert. Bli omtyckt.

Man vill prestera bra. Göra ett bra jobb.
Ge ett bra första intryck. 

Vara social, men inte för mycket. 

Att man gått 4 år på en yrkeshögskola spelar plötsligt ingen roll. Om man redan hade komplex över den strypande känslan av att inte kunna något, blir denna känsla enbart värre. 

Att man jobbat med människor som legat för döden, hållit kalla händer, hört hårda ord, fått skinn på näsan och lärt sig stå upp för sig själv och andra när det kommer till oförskämda kirurger, spelar plötsligt inte längre någon roll. 

För man är ny på jobbet. Och så jävla oerfaren. Det spelar ingen roll att man kunde sitt gamla jobb eller var omtyckt och accepterad där.

Man är ny på jobbet och man vet inte var wc:n är, dessutom är den låst och någon nyckel har man inte. Vilka kaffekoppar får man ens använda? Bredvid vem kan man sitta? Och var kom man ens in?

Att vara på ett nytt jobb är att ständigt gå på helspänn. Anpassa sig. Försöka analysera hierarkier och system. Arbeta sig genom dagen. Skärpa alla sinnen.

En oändlig känsla av att vara jagad och samtidigt ligga efter flera steg. 

 

Det kommer ta tid på det nya jobbet. Och det gäller att fortsätta. Fortsätta få förtroende, vinna tillit och en plats. 

Och att ständigt påminna sig själv om att det inte är hela världen. Hållas på marken. Ta långa promenader i parker fulla av syrener tills ångesten släpper sitt allra hårdaste grepp om revbenen, lättar en aning, öppnar andingen igen. 

Det kommer att ta sin tid, och det gäller att acceptera. 

Skänk en tanke till att som är nya på sitt jobb. Skänk även en tanke till alla som redan glömt bort, 

glömt bort hur det var att var den där nya jävla duktiga kvinnan på jobbet. Eller den som tror att hon måste vara den. 

 

10.06.2019 kl. 21:32

I came to dance

 

Och där någonstans i den hårda vinden, beslöt jag mig.

Gränsen mellan att kasta sig ut mot nya utmaningar och att gå emot sin magkänsla är hårfin. 

och när den gränsen är passerad är förfallet ett faktum. 

 

Men nu får det vara sista gången. 

 

 

Nästa gång behöver min egen magkänsla vara starkare. Mitt hjärta får ropa ganska så jefla mycket högre, så att jag faktiskt hör. 

 

 

29.05.2019 kl. 19:21

sista februari

 

Sista februari var då kommen. 

Början på detta år har varit helt ok och fint, egentligen. Vin med kompisar, kaffekoppar, trevliga events osv osv. Men den senaste månaden har trots allt präglats av grubbelkänsla i magen och en förlamande ångest som verkligen tagit fart igen. Inte vet jag, men det sitter en rastlöshet i kroppen och jag har svårt att få bort den. Kanske det mest är för att framtiden är så oviss och jag har så svårt att hantera det. 

Kanske det är för att jag vet att jag borde anta utmaningar, fatta viktiga beslut, men samtidigt bara vill vara bekväm. Jag är så genomsyrande trött och har så svårt att känna att jag har lust med något alls. Och visst vet jag att en inte alltid har lust med allt, men åtminstone med något, skulle underlätta. Jag vet inte. Det är nog minsann en mening jag har tänkt eller yttrat ca 1000 gånger den senaste månaden. Jag fucking vet inte. Det är sån jobbig känsla, det liksom gnager i magen konstant, ger en tyngdkänsla och en sandpapperskänsla i hjärtat som snörper ihop det när en försöker sova och tankarna bara rusar iväg. 

Jag försker nu ta fasta på ett kort meningsutbyte som skedde en sketen måndag kväll med B när jag är som mest uppgiven, på precis allt, då vi just ska somna och jag börjar med att uppgivet yttra:

- Kan du säg mig en sak? Vad kommer det nånsin att bli av mig?

*tystnad*

- Det du vill. 

*tystnad*

- Men om jag inte vet vad jag vill? 

*tystnad*

- Du kommer nog på. 

 

Ja, kanske jag kommer på. Eller så behöver jag bara komma ihåg att det faktiskt inte spelar någon roll just nu, att jag inte vet. 

 

Fint kvällsljus år 2012. Här levde jag så mycket mera, och samtidigt så mycket mindre, än vad jag gör nu. Allt har sin tid. 

 

28.02.2019 kl. 18:46

Om 2018, och hur det blev

För ett år sedan sammanfattade jag år 2017 och plitade ner tankar om det kommande året, 2018. Nu sitter jag här igen och ett år har gått i extrem rekordfart.

Jag vet att vi säger det precis varenda år, vart TOG detta år vägen, men i år är det banne mig verkligen sant, det har gått så fruktansvärt fort att jag knappt hunnit med. Men när jag tänker tillbaka har 2018 varit ett bra år. Det var stabilt, inga stora omvälvande saker hände, men det blev ändå ett år fyllt av varma minnen, bubblande skratt i magen och fina människomöten. Där emellan varm vardag, det är ändå vardagen och allt det lilla den innehåller som gör det. 

 

2018 blir året när jag: Ger min energi åt rätt saker. 

- Det är svårt att bedöma vad som är 'rätt saker', men efter norgepraktiken blev jag i alla fall lite bättre på att sortera bort sådant som tar extra energi helt i onödan och skifta fokus. Veckorna i Norge gav mig så mycket perspektiv på livet, mycket tack vare människor från alla delar av världen som jag träffade där. 

 

Fem ord som kommer beskriva 2018: Jag hoppas på välmående, medvind, stabilitet, fina överraskningar och bra träningsrutiner. 

- Dessa ord beskriver 2018 bra, men någon riktigt bra träningsrutin fick jag ändå inte till. Det blir verkligen projekt-2019 det. 

 

Året 2018 höjdpunkt: Den höjdpunkten vet jag inte än förstås, men jag hoppas att praktiken i Norge blir en av årets höjdpunkter. 

- Precis som jag hade hoppats på kan jag nu se tillbaka på året och sakna Norgetiden oerhört mycket, det blev verkligen en höjdpunkt 2018. 

 

Året 2018 genom Spotify: Jag ska sortera i mina spotifylistor, ägna tid åt bra musik.  

- Jag har sorterat lite i mina listor, men inte tillräckligt bra. Tar med mig detta till inkommande år också. 

 

Året 2018 maträtter: Vill att 2018 är året när jag satsar mer tid på matlagning och olika sorters rätter.

- 2018 blev det nog några hämtpizzor för många mellan varven, men däremellan har vi varit bra på att laga mat och kanske till och med mera varierat än innan. Men detta är en punkt som ständigt bör förbättras! 

 

 

Året 2018 kulturupplevelser: Hoppas på bra konserter och andra trevliga evenemang. Vill gå på fler olika evenemnag och utställningar än vad jag gjort iår. 

- Var på några av Saras vernissager, trevligt så, och några konserter här och där, mindre och större. 

 

Året 2018 samhällsfenomen: Jag misstänker att allt kring metoo kommer ta fart på ett nytt sätt. Jag vet att folk anser det som uttjatat men det är inget som ska dö ut efter den första vågen utan något som behöver bilda ringar på vattnet. För det är viktigt, på riktigt. 

- Tror och vågar nästan hoppas på att det jag skrev här stämmer in på 2018 ändå. 

 

Året 2018 somarminne: Sommaren sommaren, den är nog alltid helt oviss innan den kommer. Men jag hoppas på mer sol. 

- Hoppades på mer sol gjorde jag och mera sol fick vi minsann. Det blev en rekordvarm sommar. En sommar som jag lite tappade bort i allt skiftesjobb, men de dagar när temperaturen var olidligt hög var jobbets luftkonditionering oerhört tacksam. Varmt i lägenheten och varmt utanför, men fin var den, sommaren. Och många härliga nattdopp blev det. För lite häng på uteserveringar, men i alla fall några fina kvällar blev det där också.  

 

Året 2018 gimme more: Träningsrutin. Mer träning och mer frivluftsliv. Sånt som jag mår bra av. 

- Hmm, det blev inte riktigt ett träningsår med träningsrutiner. Men jag blev lite bättre på att transportspringa och cykla och få in mera vardagsmotion. 

 

Året 2018 gimme less: Krav, dålig feelis i skolan, uppgivenhet, dåliga livsvanor. Sånt som jag endast själv kan ändra på med min attityd och envishet. 

- Åmtinstone några av dessa saker blev det mindre av 2018. Jag minns överlag 2018 som ett år med vädligt lite ångest och hade betydligt mera skrattbubbel i magen i utbyte

 

Året 2018 utmaning: Första utmaningen kommer i februari när jag drar iväg till Norge på en praktik. Behöver plocka fram det modiga i mig själv tills dess. 

- Jag grät tysta tårar på planet och ångrade där och då djupt att jag satt mig i en sådan fruktansvärt onödig situation, att åka iväg istället för att stanna hemma där det var lugnt, tryggt och säkert.
Men aldrig kommer jag ångra att jag gjorde det. Det var allt annat än lätt alla gånger. Men tiden där lärde mig mycket, om både mig själv och om andra. Den lärde mig ett nytt språk, och jag fick se fina vyer som jag aldrig tidigare skådat. Tiden i Norge gjorde mig ännu lite mera ödmjuk, jag fick lära känna nya männsikor och fick en vän för livet i Marleen som nog blev räddningen på ensamheten, den där ensamheten som lätt blir ihålig och ekande när man kommer till en helt ny plats, utan egentligt sammanhang och en enda känd person.
Summa summarum: en riktigt bra utmaning som gjorde att jag utvecklades som person. En resa som jag rekommenderar alla att våga sig ut på. 

 

2018 - vilket år ändå! Nu ser jag fram emot ett ovisst 2019 med förväntan. 

 

 

30.12.2018 kl. 21:32

lätt att leva i nuet

Tänkte på det idag när jag plockade med saker i köket.

Dedär med att det är lättare att leva här och nu när jag inte vet vad framtiden för med sig och inte heller vill tänka på allt som varit eller drömma mig bort till hur saker och ting var förut. 

Mer än på länge trivs jag riktigt bra i hur det är precis just nu. Ja, kanske nästan skrämmande bra, vi ska ju aldrig vara nöjda. Vi ska trivas och finnas i nuet, men inte bli för bekväma så att vi stannar upp och inte längre vill utmanas och fortsätta framåt. 

Det är knepigt. 

Men så som det är nu vill jag gärna ha det nu. Jag tänker inte så mycket på vad som komma skall och jag tänker inte mycket på hur saker har varit. Jag är i vad som är, här och nu. 

Jag vet att det är en av mina största fällor som jag riggar åt mig själv, jag lever kvar i det gamla, jag saknar och är nostalgisk, eller så drömmer jag vidare, tänker på att sen, sen när jag har det där eller har uppnåt det målet, då. I stället för att se på hur saker och ting är precis just nu. 

Men det kommande året vill jag bli bättre på att stanna kvar i hur det är, precis just nu. Utan att rusa vidare för snabbt eller trampa bakåt. 

 

Och visst är det lite lättare när jag inte vet vad 2019 kommer att bjuda på. Jag blir klar med utbildningen och kan inte säga att jag vet exakt vad det kommande året kommer att innehålla. Och det känns varken skrämmande eller ovisst ändå. Det känns inte skrämmande alls längre. 

Jag får ta det då, jag har inte tid med att tänka på det. 

Jag har fullt upp med att leva nu. Fullt upp med att stanna i varma kramar, dricka varmt mörkrostat kaffe, lyssna på samtal och tända ljus, krypa under en filt och inte tänka på något särskilt alls, inte grubbla, och inte drömma framåt heller. Det kanske låter trist, men det är det inte. Det är det skönaste tillståndet jag varit med om på ett bra tag. Det är stabilitet. 

 

Att bara vara. Här. 

 

 

 

 

04.12.2018 kl. 15:14

Skrivförmågan


Jag håller på att förlora skrivförmågan känns det som. 

Hittar inte ord längre. 

 

Ska fundera på vad jag kunde göra åt det. Kanske jag till och med borde börja skriva mera vardagligt igen. Jag tycker ju om att skriva. Har aldrig tidigare varit med om att känna såhär. Som att jag inte kommer på en enda bra formulering. Allt bara stannar av. 

 

Vi får se. 

 

05.04.2018 kl. 11:56

Fyll i listan, sa ratatas startsida


 

2017 var året när jag: Absolut inte hann med. Mer än någonsin så förstår jag inte vart året tog vägen. Men jag välkomnar ett nytt år med öppna armar. På sätt och vis kanske det också var ett av de mer stabila åren på länge. 

Fem ord som beskriver 2017: Trötthet, motvind, solnedgångar, helande kramar, flow. 

Årets höjdpunkt: Hmm, årets höjdpunkt. Det är riktigt svårt. Kanske årets liveframträdanden, Bo Kaspers Orkester i Ekenäs och Linnea Henriksson på Ritz. 

Året genom Spotify (klick!): Det var en salig blandning musik i år enligt spotify. Jag har nog inte ens hört på så mycket musk som annars. Nästa år skulle jag vilja satsa mer på musik. Sitta mer med gitarren och ha playlists med bara bra musik. Men det tänker jag varje år. 

Årets låtar är spontant uppräknat: Something just like this - The Chainsmokers & Coldplay, 5 fine frøkner - Gabrielle, Blossom - Noah Gundersen, Vadå - Linnea Henriksson.

Årets maträtter: 2017 var året när jag inte åt tortillas på nästan 5 månader pga fick magsjuka i samband med att jag åt det en gång. Men, nu kan jag nog äta det igen. Tänk, att vara utan taco-fredag. Det går ju inte. 

Årets kulturupplevelser: Jag har äran att ha en konstnär som vän, vilket är oerhört priviligerat, och jag har varit med på några av hennes utställningar detta år, vilket varit ytterst gemytligt. 

Årets samhällsfenomen: Nå, man kan väl säga som såhär, att på tapeten i samhällsväg har vi haft vaccin, silvervatten, vargar, metoo, centralsjukhuset, Trump, reformer av alla de slag, besparingsåtgärder, Nazister som demonstrerat, alkohollagen som ändrade på ett minst sagt mystiskt sätt, oroliga tider i Europa, terrordåd på nära håll, språkstrider, äktenskapsfrågor, regeringsilska... Och så fyllde ju Finland 100 som nog ingen i världen undgick att missa. Ja. Jösses vilka strider och åsiktsvågor som haglat bland folket och särskilt ute på detta moderna internetet.
Vi hoppas på ett stabilare 2018 tror jag. Att saker och ting faller på plats. Hopppas. 

Årets somarminne: Vår mini-trip som vi tog till Haparanda & Umeå i somras, när solen värmde kinder en stund och vi kom bort från vardagen. 

Årets gimme more: Skratt. Det där bubblande lyckoskrattet som hittat fram i min mage i år vill jag ha mera av i år. Och ännu mera stabilitet. 

Årets gimme less: Stress, press, prestationskrav, dålig feelis. 

Årets utmaning: Att balansera. Balansera livet och fördela tiden. Att prioritera annorlunda kanske, till ett nytt år. 


 

2018 blir året när jag: Ger min energi åt rätt saker. 

Fem ord som kommer beskriva 2018: Jag hoppas på välmående, medvind, stabilitet, fina överraskningar och bra träningsrutiner. 

Året 2018 höjdpunkt: Den höjdpunkten vet jag inte än förstås, men jag hoppas att praktiken i Norge blir en av årets höjdpunkter. 

Året 2018 genom Spotify: Jag ska sortera i mina spotifylistor, ägna tid åt bra musik.  

Året 2018 maträtter: Vill att 2018 är året när jag satsar mer tid på matlagning och olika sorters rätter.

Året 2018 kulturupplevelser: Hoppas på bra konserter och andra trevliga evenemang. Vill gå på fler olika evenemnag och utställningar än vad jag gjort iår. 

Året 2018 samhällsfenomen: Jag misstänker att allt kring metoo kommer ta fart på ett nytt sätt. Jag vet att folk anser det som uttjatat men det är inget som ska dö ut efter den första vågen utan något som behöver bilda ringar på vattnet. För det är viktigt, på riktigt. 

Året 2018 somarminne: Sommaren sommaren, den är nog alltid helt oviss innan den kommer. Men jag hoppas på mer sol. 

Året 2018 gimme more: Träningsrutin. Mer träning och mer frivluftsliv. Sånt som jag mår bra av. 

Året 2018 gimme less: Krav, dålig feelis i skolan, uppgivenhet, dåliga livsvanor. Sånt som jag endast själv kan ändra på med min attityd och envishet. 

Året 2018 utmaning: Första utmaningen kommer i februari när jag drar iväg till Norge på en praktik. Behöver plocka fram det modiga i mig själv tills dess. 

 

30.12.2017 kl. 18:44

när du missförstått dammen som brast

 

Det handlar inte om att det endast skulle vara mannens fel. 

Det handlar inte om att hata män. 

Det handlar inte om att alla män gör det. 

Det handlar inte om att någon man ska behöva inta en försvarsposition, er plats är väl inte hotad på något vis. 


Men det handlar om att sanningen svider. 

Det handlar om att det säkert kan vara svårt att förstå om du aldrig upplevt det. 

Det handlar om händer på brösten, innanför tröjor och på rumpan. 

Det handlar om ett enda jäkla tafsande. ett bestämt nej som skrattas bort, om och om igen, nedvärderande kommentarer, att få ropat "hora" efter sig, tafsande redan i lågstadieåldern, lärare som blundade och tittade bort. 

Det handlar om att alltid behöva vara aktsam, eftersom en är född till kvinna. Och män är ju som dom är, de har ju sina luster som det inte enkelt går att lägga lock på. 

Det handlar om någons verklighet. Det handlar om allas verklighet. 

De flesta av oss satte skulden på oss själva redan i tidig ålder när killarna tafsade och vi inte förstod oss på det, men lärararna avfärdare det med att "det är så pojkar är".  Kvinnor blir ofta avfärdade med att "det är sånt man bara får tåla". Men är det faktiskt det? 

Vi bär på den skulden. Och den skulden är tung och plågsam och alldeles onödig. 

Kan vi för en gångs skull få säga att skulden inte är vår? 


Det handlar inte om att vi inte vill leva tillsammans. Män och kvinnor, sida vid sida.

Det handlar om att det behöver ske en förändring. Kanske det inte kan ske på en gång. Vi kanske inte har en lösning på direkten. Det här är något som behöver lösas tillsammans. Det börjar någonstans. Men det börjar inte med att tvista kring vems fel någonting är eller att bara älta om det vore bättre med tvång på sex inom äktenskap, förbud av porr och skyddslarm som ska delas ut åt alla flickor som bör hålla sig hemma och i styr. Det börjar nog inte där. Tror jag. 

Men om du har läst om dammen som brast och kännt dig berörd. Vänd inte om det hela och kasta över skulden tillbaka på dem som blivit utsatta. Våga möt denna smärta istället. 

Fastän det är oerhört obekvämt. Men det kan det ibland vara, att leva. Och skall vara. Oavsett då om man är man eller kvinna. 

 

 

 

28.12.2017 kl. 12:51

Doftminnen

Doftminnen relatierat till julen är så härliga att skriva upp, eftersom en alltid känner den doften när en tänker specifikt på den eller skriver ut den i text. 

Några riktigt härliga doftminnen som jag kan räkna upp utan att fundera länge alls är: 

 

- Doften av nykokad risgrynsgröt

- Doften som sprider sig i rummet efter att en blåst ut stearinljus, alltså mmmm

- Doften av hyacint, som är pappas favoritjulblomma

- Den där doften när granen tas in och bara doftar så hjärtans härrrligt av skog och barr, åh!

- Hur lådan med alla julgranskulor doftar när den tagits ner från sin förvaringsplats på vinden

- Doften av riktig vinter, den där riktigt krispiga klara luften, doften av att solen skiner på glittrig vit pudersnö

- Hur det doftade i mormor och morfars vindstrappa när vi plockade ner deras plastgran och julpyntade den med kusinerna

- Doften av nygräddade pepparkakor och julstjärnor

- Doften av ett riktigt nystädat och fräscht hem, särskilt doften av våtmoppade golv med doften liljekonvalj. 

- Doften av sprakarstickor som precis brunnit ut

- Doften av att burra in sin kalla näsa i nacken på en person en tycker mycket om på en kall mysig vinterpromenad

Som jag innerligt hoppas på att det kunde få bli en riktigt vit och fridfull jul i år. Knappt så att någon människa minns när det senast skulle ha varit ordentligt med snö på en julafton, eller hur? 

20.12.2017 kl. 19:58

Får julen vara statisk?

Jul, jul, strålande jul. 

Ibland känns det nästan obligatoriskt att tycka om julen. Den där julen som ska vara så stämningsfylld, fridfull, fröjdefull och förflyta i ett rött skimmer av glädje. 

Men jag kan tycka att det känns tungt att den ska vara så perfekt. Att det ska ligga så mycket förväntning i luften. Att man ska va så lycklig över den, den där julen. 

I vår familj har vi sällan varit alla samlade. Och har vi varit det har julen kantats av stress, bråk och ångest. Prestationskraven ligger tungt i luften. Vi ler lite artigt och luften är statisk. Visst tycker vi om varandra i en operfekt liten familj. Men det blir lätt kaotiskt och inte stämningsfullt. Och ännu värre blird det av förväntningen om att det behöver bli fröjdefullt som hänger i luften. Det kunde aldrig bara få bli som det var. 

Alla gemytliga släktkalas som alla andra alltid pratade om, vad är det ens? Den bekväma samvaron. 

Än mindre känns det bekvämt nu om julen eftersom det alltid är något som fattas. Det är någon som fattas. Stämningen kan vara fröjdfull för en stund men den är alltid kantad av en innerlig sorg. Och den går liksom inte att skaka av sig. 

Att julen ska vara en familjehögtid. Det blir lätt så att jag bara vill skynda förbi den eftersom den gör så ont, trots allt. 

Jag har fått öva mig till att tycka om den. Den där julen. Och nog tror jag att jag kommer att börja göra det igen. Och ingenting är perfekt, i någon familj. Kanske det inte gör något att man för en stund låtsas som att allting är precis som det ska vara. Att jag släpper allt och ignorerar den statiska luften. 

Tänker på revanchen och håller hårt i den käraste handen. Handen vid min sida. Handen som i alla fall för mig har räddat julen. Som har gjort den lite mer stabil, och som för varje år gör att den blir lite mindre statisk. 

 

16.12.2017 kl. 13:31

Hädanefter

 

Den andra januari 2017 skrev jag såhär: 

Jag hoppas, tror och vill, att 2017 är lite mera av ett år där vinden blåser oss i ryggen och ger oss medvind,  då solen värmer våra kinder, tillvaron är tyggare, gladare och mer självklar. Jag hoppas verkligen att 2017 har mer att erbjuda, på alla plan.

Det är redan slutet av november och ja, vart fan tog detta året vägen?

Jag vågar nästan redan påstå att 2017 inte blev som jag hoppades. Det var visserligen kanske lite mera vind i ryggen än vad 2016 hade att erbjuda. Men nog var det uppförsbackar och ett sjuhelsikes stormande hav för det mesta. Stunder av sol på kinderna var rätt minimal, och tillvaron var allt annat än glad mellan varven. Med risk för att detta bara blir en jäfla massa negativa konstateranden så vill jag ändå säga att i år, var året då jag bestämmer att jag ska ta revanch på allt som gått mig och oss förlorat. Om inte annat så går vi mot bättre tider, precis hela tiden.

Inte vill jag tro annat. 

Nu får  både december och jag ta och visa sig från sin allra bästa sida. Stiga upp ur skrävor och glassplitter och bara, ta revanchen. 

27.11.2017 kl. 21:50

minut för minut, och missar att låten tar slut.

 

Som vanligt så händer det mycket, det är som att det aldrig finns lugnare perioder längre, så som man kunde minnas att fanns förr. Hårt tryck ligger på med Examensarbetet, vi far ut på fem veckor praktik nu, det finns en del att ordna inför vårens Norge praktik. (Som för övrigt är oerhört skrämmande men så grymt spännande också) 

Jag tycker inte om när livet går på fort. När jag inte hinner stanna, reflektera, stirra på vattnet nere vid stranden. Ses med långväga vänner, ha "gör ingenting" dagar. Allt sånt som behövs. 

Sen när det mitt i turbulensen stannar blir det så tyst. Tyst och påtagligt. Tvärt, bromsas allt in. Ekar tomt. 

Det är så jädra svårt att bara leva, leva i nu. 

 

14.10.2017 kl. 02:09

Höstlistan - inte klar

Vad kommer du äta i höst?
Borde verkligen lära mig fler recept än spaghetti och köttfärssås nu, så som jag tänker varje höst. Men kanske det blir mera ordning på mattiderna nu i alla fall, det har absolut inte varit någon rutin på ätandet i sommar med skiftesjobb och ja, sommar.. 

Vad kommer du dricka i höst?
Varma drycker, så som gott té, varm oboy, och kaffe givetvis. 

Vilken blir din favoritmöbel i höst?
Soffan invirad i en filt. 

Vilket klädesplagg kommer användas flitigast i höst?
Hösten är min bästa klädmånad. Stickade tröjor, halsdukar, skor, mössor, allt med höst + klädesplagg är så mysigt. Gula jackan, höstkängor, riktigt stora halsdukar Åh, hösten. 

Hur kommer den typiska höstdagen se ut?
Vardagen kommer ju emot med skola och slutatbetet som behöver kickas igång riktigt på riktigt nu. Men en riktigt perfekt höstdag som är ledig är krispig, solig och klar. Långa promenader under träd färgade i höstiga färger och med en varm hand i min egen, sånt är ju guld värt. 

Vad kommer du läsa i höst?
I sommar har jag lyckats läsa ut hela 5 böcker, vilket är mer än på länge. Men jag har många böcker som jag ännu vill hinna läsa innan årets slut, bland annat Hjärnstark av Anders Hansen. Och toner i natten med jojo moyes. 
Och höstens obligatoriska bok, pappan och havet. 

Vad kommer vara din största förändring i höst?
Det kommer nog inte ske några större förändringar i höst. Jag hoppas få jobba mot en ännu stabilare vardag. Ja, och sen att jag påbörjar mitt tredje år av fyra på utbildningen. 

Vad kommer vara din största utmaning i höst?
Den kommer i september och varje gång jag tänker på det får jag en stor klump i magen. En så stor klump att jag undrar varifrån jag ska ta hjälp för att veta hur jag ska klara av det. 

Vad är det bästa med din höst?
Rutiner, hoppas jag. 

 

Vad blir nytt inför den här hösten?
Praktiken som görs inom en kontext som egentligen är något helt annat än vad vi tidigare berört, men så oerhört viktig praktik ändå. Så synd att det händer så mycket annars också att det blir svårt att sortera och styra upp alla intryck och allt som måste hända nu under hösten. 

Någon som inspirerar dig den här hösten?
Det är som att hösten bara i sig är rätt inspirerande. Jag blir taggad på att få rutiner, börja träna mer, ordna upp i mitt liv, sortera papper och måla tavlor. Ofta slukar jag mer littertur, och klottrar blommor  och dikter i anteckningsblock. Jag får ofta även lust att byta utbildning och känner mig mellan varven för fast och bunden, jag får en längtan till att få känna mig fri och vara bekväm. Jag vill gärna utmana mig själv och stiga ut ur bevkämlighetszonen. 
 

Något du måste göra i höst?
Tusan vad tråkigt det är med en massa måsten hela tiden egentligen. Vad måste man egentligen göra? Måste måsten alltid vara något tråkigt. Kanske om jag listar både mindre trevligt samt trevligt blir det mera jämnvikt. *
Mindre kul måste: Examensarbetet och deadlines 
Trevliga måsten: Fixa med Norgepraktiken, ha obligatoriska myskvällar. 
 

Vem kommer du mysa under filten med i höst?
Med alla som bara vill! Mys under filt är något av det bästa som finns. Och gärna förstås med favoritpersonen till pojkvän jag har äran att få vara med. 

28.08.2017 kl. 15:00

ett litet litet hej


Det är augusti. 
Sommaren har skyndat förbi i en faslig fart. 

Men. Läget är lugnt. Det har varit mycket, massor med jobb och några guldstunder. Jag sitter och bläddrar i galleriet med foton från sommaren på telefonen. Ler, ler, ler som en fåne. För stunderna var ibland korta men dom är många. 

Jag känner mig mera som mig själv än på länge. Jag har närmare till skrattet, närmare till glädjehoppet i hjärtat över små små fina saker. Jag har nära till gråt också. Gammelgäddan kommer fram - som de pratar om i podden, skäringer & mannerheim. (lyssna på den!) Men så behöver det också få vara. Jag har fått erfara att jag inte är gjord av stål och att skinnet på näsan inte räcker till när sömntimmarna är få och stressen ligger på - jag står med rödsprängda ögon på matsalens wc, på jobbtid. Försöker febrilt skölja ansiktet med kallt vatten och börja se ut som en människa igen. Samtidigt så tänker jag att det skiter jag i, alla människor är just bara människor. Som gråter på toaletter ibland och som inte alltid står emot den hårda pressen och de omåttliga kraven - ja till och med vårdare. Ingen tyckte stämre om mig för det. 

Just det har jag blivit bättre på också. Att inte lägga skuld på mig själv. Inte tänka nedvärderande om mig själv. Alltid alltid veta att jag gör mitt bästa och det duger. 



Jag är inte rädd på samma sätt som förr. 
Ibland stannar jag kvar i soffan extra länge, kurar ihop mig till en boll, låter saker få vara precis som de är. Allt sköljer över mig för en stund. Ibland blir jag förbannad. Jag formulerar långa utlåtanden i mitt huvud och undrar på hur saker sist och slutligen ska bli. 

Men alltid före jag somnar känns läget bra igen. Det är lugnt. 
De dagar B är hemma håller vi hårt i varandras hand tills vi somnar, och vi är just nu ett bättre team än någonsin. Starkare, gladare, bättre. 

Jag läser gamla böcker idag, om folkhälsa på 1940-talet. Jag hade en vecka av velan inför hur jag känner för skolstarten. Känslan var inget vidare faktiskt, men nu känns det bättre. Vårt examensarbete ska stå klart i maj 2018. Redan sista augusti har vi deadline på vår första del av det. Nu gäller det. 
Nu då jag ser framåt tror jag det blir bra, det kommande året. På ett sätt känner jag mig starkare än någonsin, just nu. 

Jag läser vidare i boken. "Förebyggande av sjukdom är alltså av stort intresse för såväl individen som samhället. Avsikten med denna skrift är att i korthet söka utreda i vilken mån sjukdomarna ur samhällets synpunkt sett kräva ett ingripande."  

Låtom oss se vad denna termin har att ge. Det är en spännande tid vi lever i nu, minsann. 


 

09.08.2017 kl. 20:41