Får julen vara statisk?

16.12.2017 kl. 13:31

Jul, jul, strålande jul. 

Ibland känns det nästan obligatoriskt att tycka om julen. Den där julen som ska vara så stämningsfylld, fridfull, fröjdefull och förflyta i ett rött skimmer av glädje. 

Men jag kan tycka att det känns tungt att den ska vara så perfekt. Att det ska ligga så mycket förväntning i luften. Att man ska va så lycklig över den, den där julen. 

I vår familj har vi sällan varit alla samlade. Och har vi varit det har julen kantats av stress, bråk och ångest. Prestationskraven ligger tungt i luften. Vi ler lite artigt och luften är statisk. Visst tycker vi om varandra i en operfekt liten familj. Men det blir lätt kaotiskt och inte stämningsfullt. Och ännu värre blird det av förväntningen om att det behöver bli fröjdefullt som hänger i luften. Det kunde aldrig bara få bli som det var. 

Alla gemytliga släktkalas som alla andra alltid pratade om, vad är det ens? Den bekväma samvaron. 

Än mindre känns det bekvämt nu om julen eftersom det alltid är något som fattas. Det är någon som fattas. Stämningen kan vara fröjdfull för en stund men den är alltid kantad av en innerlig sorg. Och den går liksom inte att skaka av sig. 

Att julen ska vara en familjehögtid. Det blir lätt så att jag bara vill skynda förbi den eftersom den gör så ont, trots allt. 

Jag har fått öva mig till att tycka om den. Den där julen. Och nog tror jag att jag kommer att börja göra det igen. Och ingenting är perfekt, i någon familj. Kanske det inte gör något att man för en stund låtsas som att allting är precis som det ska vara. Att jag släpper allt och ignorerar den statiska luften. 

Tänker på revanchen och håller hårt i den käraste handen. Handen vid min sida. Handen som i alla fall för mig har räddat julen. Som har gjort den lite mer stabil, och som för varje år gör att den blir lite mindre statisk. 

 

Kommentarer (0)
Skriv siffran 5 med bokstäver: