Spring tills pulsen dunkar högre än allt annat.

10.06.2019 kl. 21:32

 

Att börja på ett nytt jobb kan vara lite som en överhängande dödsdom för en presterare. 

 

Man vill vara duktig, pigg, trygg, trevlig, alert. Bli omtyckt.

Man vill prestera bra. Göra ett bra jobb.
Ge ett bra första intryck. 

Vara social, men inte för mycket. 

Att man gått 4 år på en yrkeshögskola spelar plötsligt ingen roll. Om man redan hade komplex över den strypande känslan av att inte kunna något, blir denna känsla enbart värre. 

Att man jobbat med människor som legat för döden, hållit kalla händer, hört hårda ord, fått skinn på näsan och lärt sig stå upp för sig själv och andra när det kommer till oförskämda kirurger, spelar plötsligt inte längre någon roll. 

För man är ny på jobbet. Och så jävla oerfaren. Det spelar ingen roll att man kunde sitt gamla jobb eller var omtyckt och accepterad där.

Man är ny på jobbet och man vet inte var wc:n är, dessutom är den låst och någon nyckel har man inte. Vilka kaffekoppar får man ens använda? Bredvid vem kan man sitta? Och var kom man ens in?

Att vara på ett nytt jobb är att ständigt gå på helspänn. Anpassa sig. Försöka analysera hierarkier och system. Arbeta sig genom dagen. Skärpa alla sinnen.

En oändlig känsla av att vara jagad och samtidigt ligga efter flera steg. 

 

Det kommer ta tid på det nya jobbet. Och det gäller att fortsätta. Fortsätta få förtroende, vinna tillit och en plats. 

Och att ständigt påminna sig själv om att det inte är hela världen. Hållas på marken. Ta långa promenader i parker fulla av syrener tills ångesten släpper sitt allra hårdaste grepp om revbenen, lättar en aning, öppnar andingen igen. 

Det kommer att ta sin tid, och det gäller att acceptera. 

Skänk en tanke till att som är nya på sitt jobb. Skänk även en tanke till alla som redan glömt bort, 

glömt bort hur det var att var den där nya jävla duktiga kvinnan på jobbet. Eller den som tror att hon måste vara den. 

 

Kommentarer (0)
Skriv siffran 4 med bokstäver: